Jag är ingen storfirare någonsin så jag vet inte om jag kommer att fira vappen. Kan hända att jag tar mig en sup och somnar eller bara firar picknick imorgon, men oberoende så är vappen en trevlig tanke iaf. Eftersom den påminner om början på sommaren. AH. Sommar. Finsk sommar.
Men vadå? Firar jag inte? Dricker jag inte?
Nej. Jag är inte absolutist och gör det inte av etiska skäl heller. Jag bara inte dricker. I gymnasiet var jag ute varje veckoslut och så men av vissa orsaker gjorde jag inte det efter det. Och så har det blivit. I tre år har jag troligtvis festat så många gånger att jag kan använda mina tio fingrar för att räkna dem. Det har liksom inte blivit av. I år har jag en gång druckit lite alkohol och det var i Sveland. Jag var lite full men så slutade jag och mådde toppen nästa dag. Men jag liksom tänker inte ens längre på att det är fredag = alkoholdag. Och jag måste säga att jag tycker det är jätteskönt. För om någon får krabbis så är det jag.. Jag mår illa till nio på kvällen nästa dag och kastar upp allt ur mig. Det är så äckligt. Jag börjar dessutom alltid gråta då jag spyr haha.Nu är jag den som vaknar 7 varje dagen efter och ungefär går ut och vattnar blommorna för att jag är så välmående. Men om man vill dricka har jag inget emot det.
Bästa boken. Hur man blir parisisk. Ännu bättre: How to be Parisian wherever you are. När jag läste boken fick jag en känsla av att en "parisisk" är väldigt personlig. Allt jag skriver är väldigt välment. Men den typiska finländaren, svenskan, ja den typiska européen, är lite tråkig. Sådär stereotypiskt sett. Man har sina blåa farmarbyxor (haha), en vit tröja och vita sneakers. Lite tråkig. Ja. Precis som även jag är......
Men i Paris. Ah. Där får man vara vem man vill. Man har lite utsvängda byxor, detaljer från lopptorg och andra marknader, råddigt hår, pannlugg så lång att man inte längre kan se, lägenheter som är lite dekadenta, kanske någon sliten spegelpanel på någon vägg, en spegel i guldramar där man stuckit in diverse olika bilder och lappar mellan spegeln och ramen. Som en påminnelse varje gång man speglar sig. En påminnelse i form av en biobiljett, en fusklapp i skolan och ett foto man fick av en kompis. I köket äter man grönsaker från alla världens hörn, en tom vinflaska står på bordet och det uppdruckna glaset där intill. Väggarna kantas av ekologiska förpackningar med nötter, örter och annat trevligt. Plånboken är en gammal lädergrej med ett sådant lås man har på gamla sminkväskor. Sättet den här parisaren tänker: "jag tror jag tar en promenad bland träden och dricker en kopp latte i parken". I stället för: "fifän vad bråttom jag har, orkar inte äta något eller njuta heller". Jag vill vara en parisare. Mentalt.
Jag är väldigt grön i mitt sinne. Sedan barnsben har jag förbannat konsumtion och icke-sortering samtidigt som jag fick en egen kompost till födelsedag. Jag har i många år varit orolig för klimatförändringen och nu och då ökar oron. Det går liksom i vågor. Ibland glömmer jag det och köper onödiga oekologiska och icke-fair trade kläder och skäms dagen efter. Lite som konsumtions-bakis. Men så faller jag ner i den gröna livsstilen igen och vågar knappt tända lampan på ett dygn för att världen mår dåligt av det.
Ah, naturen.
Om du vill bli grönare, gör då detta:
- frys alltid ner mat du vet att du inte kommer att hinna äta innan det blir gammalt. På så vis minskar du ditt avfall och har mat för en dag då det inte finns något annat hemma.
- sortera hela tiden. Jag skall hämta min kompost från mina föräldrar och plantera den på gården för att minska mitt avfall. Vad är fördelarna med en kompost? Jo, man minskar mängden soppåsar (jag skulle säga att hälften av dagens avfall i ett hushåll är bioavfall), man behöver inte betala för sopbilen så ofta och man får mull att plantera något kul i.
- köp saker begagnat och köp av dina vänner. Vi har alla kring 10 000 saker hemma (ingen överdrift, det sägs vara något sådant) och troligtvis använder vi en väldigt liten del av alla dessa. Fråga om din kompis har en gammal cykel du kan få. Fråga om hen har onödiga kärl. Fråga fråga fråga. Genom att hjälpa din vän att få mer utrymme i ditt hem hjälper du även Moder Jord och kommer billigare undan.
Ett bevis på att min källare är överdrivet full av saker ingen använder.
- tänk alltid över natten innan du köper något. Om du inte behöver det kommer du antagligen inte orka gå till butiken och köpa det nästa dag och vips har du sparat en tjugolapp samt utrymme i ditt hem och en hel del miljö.
- för alla dina söndriga, smutsiga samt användbara kläder till HM. De tar emot två plastpåsar textilier varje dag och du får en liten rabattlapp (minus femton procent på nästa inköp). Textilierna återanvänds.
- flyg inte till ditt grannland. Du kan bra ta båt/buss/tåg. Flyg hellre långa sträckor än korta.
- odla eget och använd ekologisk mull samt ekologiska frön för att må bra.
- plocka blommor i naturen i stället för att köpa. Om du köper: lägg en blomma/vas. Det ser snyggt ut och sparar pengar och miljö i stället för att du drar hem en fem kilos bukett...
- njut av friskt väder i stället för datorstirrning.
Jag är faktiskt den personen som fnissar lite extra högt då någon lägger upp inspirerande citat och tror att de är nya Buddha eller nåt. Men ibland om man verkligen tänker på betydelsen så blir man helt paff och faller ner från sin stol och slår rumpan och tänker "wow" och så stiger man inte upp förrän man insett att det här verkligen var smarta ord. Jag vill gärna ge denna effekt till dem som läser. Så håll i er.
Vad en människa än gör. Vad än. Så är det av en självisk orsak. Kanske du blir kallad ful? Usch. Inte snällt sagt. Men tror man att personen som säger en sådan sak har en bra dag? Ne. För att långt inne i den här personen finns något surt. Vad någon säger om dig säger mer om den personen än det gör om dig. Egentligen.
Mitt tips är: ta aldrig mellanår om du inte vet vad du skall göra. Alltså under mellanåret. Jag har faktiskt lärt mig en hel del under denna tid men inte sådana saker jag trodde jag skulle lära mig. Jag lärde mig att det är bajs att inte studera och att man har svårt att hitta vänner om man inte går i skola. Visst händer det men vanligt är det inte. Haha. Jag trodde jag skulle lära mig om livets mening och allt sådant.. humbug med mer. Snyft. Man skall inte ta mellanår om man verkligen inte vet vad man skulle göra under det året. Kanske det är helt bra att resa. Men gör det då också. Sitt inte bara och vänta på livet.
En gång på jobbet köpte två män kaffe. Jag stod i kassan. Priset på kaffet var 1,30 € och kompisen hällde kaffet till den första som betalade. När jag sade priset sade mannen "kan du lämna bort några cent". Helt oförstående var jag nära att fråga om han ville att kaffet skulle kosta 1,28 € i stället tills jag insåg att han pratade om centimeter då hans kompis hällde kaffe till honom. Vi skrattade gott.
Jag har egentligen strejk från sociala medier, det går si och så... Har varit tvungen att kolla in på Facebook en del då jag ville se hur det gick för filmen jag gjorde för Fabbes Café. Den blev populär!
Här ser ni en av mina favoritmänniskor i hela världen skratta. Hon skrattar flera gånger per dag. Fler gånger än hon gråter. När hon får mat säger hon "woooow!" och vill visa det till alla. När hon är glad gör hon alla andra glada. Hon är underbar. Och bra. Och glad.
Men framförallt
är hon nöjd.
Är du nöjd? Du kanske inte gillar ditt jobb, kanske inte dina vänner, dig själv, den du är tillsammans med, ditt hus, ditt liv, dina kläder.. Kanske. Du behöver inte vara nöjd med allting. Man kan inte ha allting perfekt. Ibland har man ont, ibland är man fattig, ibland är man irriterad.. Men ens liv är inte nödvändigtvis dåligt därför. Om man själv accepterar att saker och ting går snett, att man inte bor på det mest perfekta stället, att man inte har de finaste kläderna.. då kommer man troligtvis att vara mycket lyckligare än de som febrilt söker efter lyckan genom att alltid ha det perfekt. Jag har sagt det förut och jag ser det igen. Perfektion är att inte vara perfekt. Okej ingen är perfekt. Men man kan vara perfekt på ett imperfekt vis. Vet du vad jag menar?
Du kan ha ett lite snett ögonbryn som inte matchar det andra. En mun som ser excentrisk ut. Streck längs med kinderna (= jag, århundradets lägsta ögonpåsar... men tror inte att de ens kan kallas för det då de vällt ner på kinderna). Egendomligt formade ben. Fula tår. Jättevackert hår men alltid råddigt. Det som gör dig icke-perfekt är en perfekt trademark. Därför är man perfekt om man är icke-perfekt. Hur många gånger har jag sagt ordet perfekt nu...
Men allt handlar ju inte om utseendet. Man kan vara missnöjd med livet. Tycka att man har det tråkigt hela tiden, att ingen tycker om en, att man aldrig lyckas med något. Men ska vi se: du har säkert lyckats med något idag. Du har säkert någon som tycker om dig. Du har säkert skrattat en gång idag.
Jag brukar lipa ibland och tänka att ingen tycker om mig (egentligen gör jag inte det nåmer eftersom jag kommit över det) men så inser jag ju att jag har en massa människor som tycker om mig. Gamla kompisar jag inte talar med varje dag, min familj, min pojkvän, handbollsgäng som alltid finns där på något hörn.. Det finns alltid någon som tycker om lilla mig. Och jag har inte bara tråkigt en dag som känns dålig. Jag har säkert något bra jag kunde minnas från den dagen. Och om inte annat så gör en tråkig dag övriga dagar mer uppskattade.
Vi har så mycket mer att vara nöjda över. Vi tror att allting är dåligt men när vi skrapar lite djupare än bara på ytan inser vi att det finns så mycket mer i världen. Och hjälper inget är lösningen Friends, SATC, glass och en promenad.
Förresten. Bilden. Det är min favoritmänniska. Hon skrattar hela tiden. Sa jag det? Okej. Men det här sa jag kanske inte: vi skrattar en tredjedel av vad vi skrattade för sjuttio år sedan.
Engelska gravgårdar. Det var bland det vackraste jag sett. Gamla stenar, slipade av stormar och regn. Vissa hade sjunkit ner i jorden. Vissa var i gott skick. Vissa hade blivit platsen där murgrönor slagit rot. Men alla var de fina.
Jag har egentligen social media- och bloggpaus i en månad från och med idag. Har dock tidsinställt inlägg för hela tiden så det är bara att luta sig tillbaka och njuta av allt jag har att säga.
Jag beställde hem boken "How to be a Parisian". Älskar den. Alltså om jag kunde beskriva hur jag själv tänker så skulle det göras genom att kolla i hur boken är upplagd. Allting är lite sådär små-slumpmässigt men ack så härligt. Plötsligt kommer ett kapitel om vilken min som passar bäst på ett café, typ. Det är precis sådant jag går omkring och tänker på. Vad är en lämplig blick då man letar igenom kläder i butiken, hur skall man tänka då man sitter på en bänk, vart går jag då jag behöver en viss sinnesstämning. Det har hela livet varit svårt att beskriva tankarna men nu när jag läste boken kändes det som att det var jag som skrivit den. Och nu vill jag ha baguette.
Mina livsplaner är följande.
- växa som människa. Daniela om du läser detta.. jag ser upp till din vuxenhet.
- vara lycklig. Visst låter det så tråkigt redan nu. Jag skriver allt det där som andra också skriver om. Men faktum är att jag tänkt extra mycket på dessa saker på sistone. Människan är så väldigt grå och ledsen trots att hon får allt och lite till. Pengarna måste öka och man tror att lyckan ökar parallellt. Men nej. Den går neråt. Jag vill vara nöjd. Så jag skall jobba på det. Imorgon kommer ett inlägg om nöjdhet upp.
- börja leva lite mer som i "How to be a Parisian". Haha. Sitta på en bänk och läsa en bok, ha en baguette som tittar fram ur väskan, fortsätta att låta bli att kamma mitt hår...
- börja vandra. Söndagsvandring. Jag vill ta mitt pick och pack (mat, filt, vatten) och cykla till en skog, gå omkring, lyssna, andas, ta in det jag ser.. men framförallt: göra något utan telefon eller kamera. Göra något som inte behöver förevigas för de sociala medierna eftersom det förevigas i mitt minne. Jag tror vi ganska ofta tror att vi behöver fota allt omkring oss. Jag älskar att fota. Men ibland kanske man bara måste bevara minnen och inte materiella ting. Det lärde Snusmumriken mig en gång i tidens begynnelse.
Måste verkligen alla stunder förevigas?
- ha en skärmfri timme. Inga telefoner, inga kameror, inga TV:s, inga datorer, plattor, eller annan strålning. Mikrougnen må vara ett undantag. Denna timme skall äga rum varje dag och ge mig mer tid att faktiskt uppleva världen runtomkring mig.
- vara i naturen en timme om dagen. Opsan. Den kom jag visst på i skrivande stund.
- sluta gnälla. Folk gnäller på allt och jag måste säga att jag hatar det. Att höra om förkylningar, sjuka kroppsdelar, trötthet, ojnej jag måste göra det och det och det.. Jag kan verkligen inte tycka om sådant. Och jag gör ju det själv. Men jag vill inte irritera någon längre. Jag vill vara glad och en sådan där människa folk mår bra av att se.
Varje söndag städar jag på caféet. Det beror på att det behövs. Dessutom är det terapi att få se hur rent och fräscht det blir och känslan av att det är rent och fint då veckan börjar är en... ja, ren och fin känsla. Faktum är ju att jag hatar att städa. Men inte där. Bara hemma.
Min söndag har bestått av denna städning, röstning i valet och snart filmredigering. Jag skall även införa vandring i min söndagsrutin. Hike, om det är ett bättre ord. Enligt nätet är skillnaden på "hike" och "walk" att en hike är längre. Jag tänker börja göra hikes i 2 timmar en gång i veckan. I mitt pickochpack skall jag ha vatten och något att äta (typ en maffig smörgås med gurka, kalkon, smör, sallad, aaahhhh) samt en karta. Ja. Inte en telefon. En karta. Jag vill komma närmare naturen och jag tror att veckohikear skulle vara något.
Imorgon kommer jag att köra igång en social media-strejk och det innebär att jag inte kommer att blogga heller. Tur nog håller jag på att inställa 30 inlägg för denna some-fria månad. Haha. Guuuud vad mycket att skriva. Men medan jag fortsätter på det och väntar på mitt filmredigeringssällskap önskar jag er en trevlig söndagsrutin.
Jag tror att jag även måste införa någorlunda plånboksvänliga cafébesök i min söndagsrutin. How to be Parisian, så att säga. Det här caféet såg jag på min resa och det verkade trevligt..
Jag var i England i 10 dagar. Promenader längs Thames, glass i Virginia Water, sommarvärme, blommande träd, skötsel av barn, kaffekakor, engelska deckare... Så var det. Ett mycket skönt lov från mitt annars så bråda liv (arbetar typ jättelite nuförtiden, he he). Jag filosoferade även mycket över mitt liv där borta. Insåg att jag använder telefonen för mycket, att jag inte förstår pengars riktiga värde, att jag mumlar, att imperfektion är perfekt, att jag vill komma närmare naturen. Det var tio dagar av funderingar, skratt och noll jetlag.
Behöver jag ens säga mer än vad bilderna säger? Det var så Nalle Puh-igt och vackert i hela området. Och jag saknar människorna . . .
Ni vet att jag tappar intresset och motivationen nu och då. Jag liksom får inte till det. Men medan jag var i England somförövrigtvarhärlit bestämde jag mig för att göra en nystart. Och med det menar jag bättre bilder, inga telefonbilder längre om de inte är väldigt trevliga, bra texter, mysig stämning och så där trevligt bohemisk anda.
För tillfället jobbar jag på filmredigering och på att äta. Gillar båda. Nåväl. Välkomna till Julia De Foto 2.0.
Jag funderar hela tiden över hur jag beter mig. Jag är: snäll, rolig, kreativ. Ja. Men även lättirriterad, negativ, mumlar, underlig, vill gärna vara ifred (enstöring/enhörning), är inte en typisk ungdom från det här århundradet (vill helst ha blommiga gardiner och färggranna vattenkannor samt ett eget trädgårdsland), jag har svårt att vara social med vissa människor osv. Men. Men. Jag vet åtminstone om mina egna brister. Vik tig t. Hatar när människor inte kan be om ursäkt eller medge att de inte beter sig okej!!! Man blir så trött på det där skitet. "Jag är stolt och gör inget fel så även om jag misshandlar dig får du skylla dig själv". Like wtf man?
Nu önskar jag lite förändring i mitt liv. Ni vet att bloggen lider. Den lider big time. Skall byta bloggportal och börja om när jag kommer hem från England. Lite svårt att göra ett bajs här:) har bara tfn i användning och jag lovar och svär. Det skulle bli kaos. Kaos. Om jag gjorde bloggdesign på Samsung, då skulle nog bloggen lida ännu mer. Haha.
Här i England sköter jag mest barn men då jag hinner kollar jag igenom felfria bilder kantade av rustik, bohem och gammal känsla. Och lite dekadent. Jag älskar dessa bilder. Löv dem. Det ger mig nån sorts framtidstro av att kolla igenom hela alltet. Får ni samma känsla?
Hej. Igår landade jag på Heathrow och idag har jag gjort trevliga saker. Få grejer lugnar mitt inre som vackra landskap. Idag tittade jag mig runt i Runnymede. Stora öppna slätter och förfalla staket..
Felicia Frithiof skrev att hon känner att hon fötts på fel århundrade. Hon har en väldigt bohemisk stil och en vintage-känsla över sina bilder.
Till en del händer det, att även jag känner att jag är lite av en "old spirit"-person. Jag älskar gammalt och önskar att världen vore mer som när våra föräldrar var i tonåren. Jag känner att saker tappar värde eftersom de massproduceras idag. För hundra år sedan var man mycket mer mån om kvalitet och äkta vara.
Jag vill att byggnader skulle se ut som förr, att cyklarna var färggrannare, att inredningen var mindre steril. Så jag skall gå emot det här. Bära äkta gamla läderkappsäckar istället för nya hjärtlösa väskor. Ha en färggrann cykel som man lagt mycket tid på (målat själv, reparerat själv). Färglägga gården så den inte är tråkig samt grå. Klä mig i lite finare vintage-aktiga kläder. Vara mer utomhus. Mindre på framför skärmar. Göra saker och ting manuellt.
Har snöat in hela kroppen på gamla bibliotek. Need one now..
Ni vet när man skriver en status på Facebook, ingen gillar den och så inser man att man inte har några riktiga vänner. Haha, skoja. Men känslan iaf. Då ingen gillar vad man skrivit. Igår fick jag snilleblixten att göra en Insta med icke-perfekta vardagsstunder. Tänkte att det skulle bli en stor grej och många följare.. Haha. Icke. Blev ju bara en fars. Så nu känner jag att jag är ensammast i världen och att inte ens sötsaker botar detta. Lol. Ne men ni vet. "Varför posta något om ingen likear". E like är ju dagens "jag tycker om dig". Suck.
Idag har jag skruvat upp en hylla, givit mina kökshanddukar ett hem samt redigerat film. Sådär tråkig skön söndag. Jag är även orsaken att Lisa Olsson gjort sin snapchat offentlig. SEMISTOLT. Jag skrev att vi vill se mer varda och mindre perfektioner och hon svarade med att hon kunde öppna snapchat för alla. NAJS. Tack jag. Jag är bäst. Bäst bäst. Bäst.
Bloggen har identitetskris.. Liksom varför står bloggens namn inne i ett äppel? Varför har jag bloggat så lite? Varför har jag bytt stil på bokstäverna? Jo, för att bloggen har identitetskris.
Ibland blir det bara så. Jag kände att caféet också hade det så jag köpte våriga blommor samt begagnade krukor dit och dessutom fick jag nappat åt mig en kruka kaktus från blombutiken. Den heter Rabbe. Så som fafa.
Pst hoppas så många som möjligt följer @defektadagar på Instagram. Tanken är att vi tillsammans kan visa världen att det är OK att vara icke-perfekt. Följ följ följ och tagga dina misslyckade försök till något med #defektadagar. Idag lade jag upp en bild på vad som kan hända då en citronbit kombineras med en smal flaska..
Jag har länge velat göra nåt åt att perfektionismen "tar över". Vart vi än vänder oss möts vi av bilder på felfria frukostar ("bästa sättet att starta en måndag"), perfekt solbrända kroppar, kritvita leenden m.m.m.m. Jag börjar bli så trött på det, jag kan inte ens bli inspirerad längre. Jag tycker det är mycket lättare att få inspiration av människor man på något sätt "kan uppnå", dvs någon som har fötterna på jorden, någon som inte sminkat sig om om det vore the Oscars, någon som är som man själv.
Att stirra sig blind på de hundra procent felfria ig-bilderna folk världen över lägger upp, gör delvis att man börjar må dåligt över sitt eget icke-perfekta liv, att personen med de felfria bilderna blir en "produkt" och inte så unik längre och dessutom är det jädrans slött att se på i längden. Så nu har jag skapat en Instagram-account som heter @defektadagar och skall förgyllas och förfyllas med icke-perfekta Instagram-stunder. Ni vet som när man använt sin socka i så många dagar att den blivit stenhård (eller är det bara jag?).
Hejsan, idag är det ingen röd dag men ändå ledigt. Gillar. Jag har varit väldigt upptagen av jobb och att äta (jepp) och inte klarat av pressen att skriva blogginlägg som inte handlar om "idag har varit bra, okej gonatt". Allt jag försökt skriva har blivit ett ointressant virrvarr. Så nu tänkte jag meddela att aim bäck och aim ölaijv, ok!
Jag jobbar på Hakki Design-filmen och har skitit i mitt träningsprogram, IGEN, och försöker hitta New York-livsstilen jag pratade om senast. Ja, sådant där identitetskrisgrejs. Nästa vecka drar jag till England och stannar i tio dar hurra hurra. Idag blir det loppis eftersom jag måste hitta lite najs kläder som kostar ca ingenting och dessutom behöver jag lite rekvisita för att inreda på Fabbes. Ja, sånt. Men vi märker ju redan i det här comeback-inlägget att jag inte har nåt att skriva om. Too much nothing-to-do and no pictures. Skall fota aktivt idag, hörs sen, bajbaj.
.JPG)
.JPG)
.JPG)
