28.2.15

"Jag har alltid känt mig ful"

Det finns en excentriskt program som heter Trinny & Susanna eller något liknande där två kvinnor ändrar stilen på människor. De tar människor som klär sig lite fult och tråkigt och piffar upp dem etc. Idag råkade jag se det och där var en man som var extremt gullig, 50 + och fabriksarbetare. Han stod där med hatt och mörka glasögon och stora lösa kläder och sa "jag har alltid känt mig ful". Eftersom jag är en lip + sill tänkte jag börja gråta. Det var så hemskt att höra. Han var ju så fin men så kände han sig så ful.

Jag vet hur det känns att känna sig ful. Jag gör inte det alltid men ibland känns det som att världen är en ful plats för att jag går omkring med mitt vita ansikte och okammade hår. Jag kan känna att jag antingen är alltför kort eller alltför klumpig, har ett osymmetriskt ansikte och på något sätt en väldigt konstig kropp. Ja, mycket kan jag känna. Och man mår ju så uselt då man känner sig ful. Man känner sig ensam, bortglömd, hatad, onödig, värdelös och oönskad.

Jag har till exempel aldrig varit den som pojkar ropar efter medan de ropat efter mina vänner. Behöver egentligen inte ens de här ropen, men det är ju alltid en så kallad wake up call när man än en gång inser att alla andra är snyggare och populärare än man själv. Tänk er känslan då man sitter på en fest med en kompis och en pojke sätter sig med oss och så säger han "hej hot mama -93 du är så snygg" ... till den andra. Sen ska man bara le och tycka att det är jätteroligt fastän det var så jättepinsamt att han bara sa det till henne. Det här har hänt en miljon gånger. I mitt förra kompisgäng var jag alltid den fulaste och den som ingen visste eller kom och pratade med osv osv osv. Jag var losern. Ständigt blev jag dessutom påmind om det.


Så visst har jag mått dåligt över mig själv. Över hur håret antingen är för råddigt eller smutsigt eller platt eller kort. Över hur bred min rygg är, över formen på mina ben, över mina naglar som är plattare än stekpannor, över mina kläder som inte riktigt sitter osv. Men jag brukar inte vara den som gnäller över det. Jag brukar otroligt sällan kommentera att jag ser ful ut eftersom jag tycker det är så hemskt att höra någon säga så: "jag är så ful", "jag hatar mitt utseende" och "alla andra är snygga utom jag". Det är bara sorgligt att någon tänker så här. Man kan inte byta ansikte eller kropp. Man måste överleva med sig själv.

Så alla människor där ute: sluta tycka ni är fula. För det första är ni antagligen mycket snyggare än ni tror och för det andra är utseende verkligen inte allt. Jag är mycket lyckligare än många andra som är mycket snyggare än mig. Delvis för att jag nöjer mig med mindre (nu jämför jag mig med människor jag känner, jag utgår inte från att jag automatiskt är lyckligare än alla snygga människor), delvis för att jag inte hela tiden tjatar på mitt utseende och dels för att jag vågar vara mig själv - även om det skulle innebära att jag då inte kan vara snyggast.

4 kommentarer:

  1. Tycker synd om folk som måste vara snygga hela tiden, eller får mest ut av livet tack vare det. Många tänker inte på att livet inte är slut vid 30, då rynkorna kommer och så vidare. Det är tvärtom där det börjar, då man kommit en bit... Då är det nog inte lätt för den som haft sin peak som 20-åring. Eller den som snöat in sig på nåt som inte kommer hålla i längden. Nåja, skönhetsoperationer finns ju förstås! Nej, säger yes please till intressanta människor som vågar utvecklas på riktigt. Säger ju inte heller att det bara inkluderar såna som inte är klassiska skönheter ;) allt e ju int svartvitt, och tur e väl det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. japp så är det och utseende kan verkligen förstöra allt för så många :( de flesta människor är dessutom enligt mig mycket snyggare än de kanske tänker. Synd bara att de inte själva förstår d!!

      Radera
  2. jag gillar detta inlägg.

    SvaraRadera