Julia

Så här såg jag ut i morse då jag vaknade. Typ. Men ännu ofräschare. Då kommer vi in på det där med fräsch-het. Varför skall vi ge en bild till alla på t.ex. Instagram att våra liv är perfekta? Att vi bara upplever små vackra stunder men inga dåliga? T.ex. då vi fotar våra ben med en kakao-kopp i våra vita fantastiska fluffiga lakan av lin? Varför kan vi inte bara se ut som jag på bilden (även om den inte är såååå farlig, men ni fattar pointen) och visa vem vi på riktigt är? Varför varför varför. Varför skall man i dagens värld vara snyggast, fräschast, rikast, populärast, ha finaste filtret på sina bilder, yada yada yada? Varför måste vi pressa samhället att bli ännu mer ytligt än det är? Stopp där alla. Lägg upp en genuin bild på dig själv där du inte har bästa vinkeln av ditt ansikte, där du inte poserar för att visa din röv (orka med sådana bilder, seriöst), där du inte försöker försköna ditt liv. Det här betyder inte att man måste vara ful på bilden eller att man inte får justera färgerna, det är inte det jag menar. Men jag tycker vi måste få ner fötterna på jorden igen. Det där oäkta leendet och rump-putandet kan sluta. Jag blir så illamående av sådant. Av hur vi tror att vi måste leva upp till någon viss standard. Kan vi inte bara vara vår egen standard? Var tvungen att avinstallera Instagram igen för att det äcklade mig så. Sluta äckla mig med perfekta bilder. Är äcklad. Av samhället. Igen. Hahaha.

BTW, inlägget är tidsinställt, jag har inte skolkat från den där simningen/gymningen. För jag är så perfekt.