Jag är vanlig.

Som jag redan tidigare låtit er förstå, kära tjugo dagliga bloggläsare:*, är jag trött på perfektionism och opersonlighet. Jag börjar snart även bli trött på mig själv för att jag hela tiden skall påpeka det. Men jag gör det ett tag tills folk fattar att vi ju alla bara är vanliga människor till slut.

Jag är vanlig.

 Jag bråkar med min familj, är sur på människor, är glad över saker och ting, spiller maten över mina kläder och söndrar allt som kommer i min väg. Speciellt telefoner. Men den historien är för lång. Jag är inte pinnsmal men inte heller överviktig, jag ser inte ut som värsta modellen och jag har ofta det råddigaste håret en flicka kan ha. Jag vet inte hur jag alltid har två knutar vid öronen som är ungefär lika stora som en halv knytnäve var. Jag är ganska slarvig och glömmer ofta saker och ting. Jag är ständigt nervös, orolig och stressad. Jag blir lätt ledsen men också lätt på gott humör. Jag kan vara impulsiv och göra förhastade beslut, jag målar ofta väggar, jag målar ofta möbler utan att slipa dem innan, jag äter ibland knäckebröd till lunch för att jag har tömt skafferiet dagen innan. Ibland äter jag två glasspaket i dagen, ibland tränar jag två gånger i dagen. Jag har en tendens att tappa nerverna otroligt lätt, vara arg på människor i år, börja gråta för ingenting och även skratta då det inte är lämpligt. Jag är vanlig. Jag är en människa. Nu vill jag veta vad som gör dem som läser detta till människor - LÅT KOMMA :)

Ett fult men roligt tecken.