Om att inte bli som alla andra

En tid i mitt liv trodde jag man måste klä sig på ett visst sätt. Jag trodde att man måste ha vuxna lady-kläder och dyra pärlor för att vara något. Ja, pinsamt men jag trodde att man måste vara "stek". Ni vet, det där lite fjantiga begreppet som nådde Finland för några år sedan. Alla var stek. Man skulle umgås med vissa människor, tycka om vin, klä sig i det dyraste, se ut som en sverigesvensk... osv. Man skulle vara som alla andra. Till en del ändrades jag också. Mitt tankesätt blev ungefär: jag måste ha blont hår och brunt ansikte. Så jag gick omkring med platinoblont hår och brun utan sol-fläckar i fejjan.. Jag blev lite mobbad av mina handbollsvänner som var mer nere på jorden, hehe.

Nåväl. Min poäng är att jag tycker folk förlorar sitt eget jag så ofta nuförtiden. Jag har följt en blogg i fem år kanske och hon började med att vara rolig - hon och kompisarna testade ifall de rymdes in i dynvar osv - men ju kändare hon blev desto tråkigare blev hon. Nu är det bara "thanks for the spray tan, Anna" (spray-tan-tanten heter inte Anna men försöker ju censurera lite..), bilder på bruna slanka ben som doppar tårna i en turkos simbassäng, bikinibilder där hon står på tårna för att hennes ben skall se smalare ut (fast hon är smal) och så vidare. VAR ÄR DYNVAREN. Jag vill se mer sådant.

Personligen tycker jag hennes blogg-jag har gått förlorat. Hon är kanske en fantastisk människa i verkligheten med personlighet men hon är det inte längre i bloggvärlden. Hon är en bland tusen andra med likadana bilder. Jag gillar inte sådant. Jag var tvungen att sluta följa henne på Instagram för jag blev så irriterad. Varför kan hon inte bara vara sig själv? Varför måste hon lägga upp exakt samma sortens bilder som alla andra? Det här har jag frågat mig länge nog. Men inget svar har jag fått, suck.

Jag visar fingret till opersonlighet.